(Till Gunhild. En gång min farmor, alltid min farmor)

Du är vaken innan gryningen,
försöker somna om igen,

För dagen är redan nog lång som den är

Morgonradions lugna röster,
solen som går upp i öster,

Den tänder eld på tusen fotografin

Och finporslin i fina rader,
bonader med blommor blader,

En klocka visar hållet tiden går (tick tack)

Det hjälper inte mer att blunda,
tidningsbudet går sin runda

Bokstäverna krymper år från år

Och du ser på dina händer
och undrar vad dom gjort,

Kaffet rinner långsamt
men allting gick så fort

Enda dottern ringer ej,
om sönerna besöker?

Nej, men dom ler i fina kläder
bakom glas och ram

Och du vet att hon ska skilja sig,
du vet, och när hon väl ringer dig säger hon:
Mamma, nu finns inget mera kvar
som är värt nåt att ha

Och vem var du att visa vägen?
För dig var kärlek blott en sägen

En lyx som bara människorna
i böckerna har råd med

Och mannen som gick före dig,
han lärde aldrig känna dig

Men kroppen minns
som den saknar en avhuggen arm

Och du ser på dina händer
och undrar vad dom gjort,

Kaffet rinner långsamt
men allting gick så fort

När blev gamla människor ett eget folk?

Med egna språk och egna länder,

Så tunga och så främmande
från alla som jag känner

Som om dom bar alla år i sina händer

Bär dom alla år i sina händer?

Rösterna tystnar och luren läggs på,
du är ensam med guden du tror på,

och plockar upp en avglömd korsstygnsbrodyr

Ett sista stygn och solen sjunker i väster,
du släcker radions babblarröster

Sängen lägger om dig som ett sår

I en lägenhet rätt nära din
så bryter sig gryningen in

Och allt är stilla, så stilla,
i det nyfikna ljuset

Den letar efter något
som den inte kan finna

Och just när den ska till att försvinna,
så faller den på bonaden på bordet

Och orden börjar brinna
som en gammal människa sytt

Och de slår upp fönstren på vid gavel:

"Se, jag gör allting nytt"