Idag så förstod jag hur Karin Boye tänkte sig,

när hon talade om dig och mig,

idag förstod jag.

Jag hade längtat i veckor,

klätt upp mig, men dagen då du kom

så var känslan "Hej!" men också lite "nej...".

Jag tror du märkte det,

du brukar märka det.

Den mätta dagen är aldrig störst,

den bästa dagen är dagen av törst.

Jag åt mig mätt, jag drack mig full

på allting som är du.

Vi borde sticka till New York,

ta värvning på en ånglastbåt

och korsa alla haven

mot en lång och oupptäckt strand.

Vi spelade Yatzy i timmar,

sådär som man gör när man är kär,

och vi sprayade våra namn på betongen

som man gör när man är kär,

för att finnas lite mera

i alla fall just där.

Jag var som Andrée på polarfärd

i en alltför ombonad ballong,

och sov gott när vinden lade om,

och vaknade upp och fann

att geografin hade ändrat form.

Den mätta dagen är aldrig störst,

den bästa dagen är dagen av törst.

Jag åt mig mätt, jag drack mig full

på allting som är du.

Vi borde sticka till Paris,

flanera fritt på fransmäns vis

och vandra varje gata

i ett annorlunda land.

Jag har inte rest så vitt

men sett mig runt omkring,

städer, stränder, andra länder

som alla lämnade någonting.

Jag har sett gator försvinna

och första solen brinna från ett tak,

och jag gick ner mellan husen

och log åt alla rus

som höll mig kvar för ett tag.

Men min älsklingskust är,

väntans kust är,

längtans kust är du.

Jag fattade det just nu.