Jag hörde talas om ett hemligt sällskap

och jag antog dom höll till under jord.

Det sas att dom levde bak och fram

och var som barn när vi andra dog

Så jag pratade med vännen i viken

Och hon såg på mig som om jag var störd, hon sa:

Döden är väl ändå bland det enklaste som finns,

en sopsäck över huvudet när du vänder ryggen till,

sen finns du inte, ser du aldrig stjärnorna nåt mer.

Jag hörde talas om ett hemligt sällskap

som såg sådant som vi andra inte såg

Det sas att dom kände vägen till ett land

som var helt annat, som genom sagans garderob

Så jag hörde med vår tids profeter -

originalen på stans hamburgerbar

Jag bjöd först på skrov, sen på dricka

och fick frågor men inte nåt svar, dom sa:

Längtan som din är nog det farligaste som finns

den äter en, den sväljer en som glöden på en Prince

Är landet som du söker värt ett sådant pris?

Det där är blott en fas, och du ska se att den går över

Se på dig själv: du är allt du behöver

Kom vi tar en kaffe, vi tar en öl, ett parti biljard

vad som helst som gör dig glad

Jag hörde någon viska i mitt öra,

men vem som viskade det visste jag ej

Och jag höll andan för att höra

men allt blev brus när jag ansträngde mig

Det kan ha varit mannen med hatten

i hörnets tidningsaffär

Men lika gärna fågeln på mitt räcke

Som slog ut och flög och lämnade mig här, den sa:

Sök dig till en plats där du kan höra till -

det är närmre än du anar, det ligger här intill

Nåt som inte håller släckt, nåt som inte brunnit ut

Och vännen i viken låg vaken

som hon gjort i ett par veckors tid, hon sa:

Du sa att du ville förlora dig själv,

men nu istället förlorar du mig

Är sällskapet du söker värt ett sådant pris?

Det där är blott en fas...

Jag hade tappat plånbok, pass och nycklar

tappat eller skänkt, skit samma vilket som

och jag sov i ett kärllarrum för cyklar

Det fanns ändå ingenting att vända om till

Jag blev osynlig för mina vänner

men jag såg sånt som andra inte såg

Jag såg våren när den kom på en bakgård i april,

Jag såg dörrar, trappor, gränder som stan vänt ryggen till

Jag såg ljus tändas i natten för vännen på väg hem

Och jag följde dessa lampor dessa nätter

Som malen när den söker sig till ljus

Och vägen nötte mina fötter

Tills jag fann mig vid ett dussintegelhus

När jag knackade så öppnande en kvinna

som var yngre eller äldre än mig

Hon var främmande och alldeles vanlig

ändå frågade jag helt stört:

Har du letat efter mig?

Hon sa: Jag hör till ett sällskap

om det var därför du kom

och vägen den bär jag som fågeln bär sin sång

En gång var jag du och var välkommen hit

Kom in om du vill

Nåt som inte håller släckt

Nåt som inte dömer ut

Nåt som först smakar av frukten

innan trädet ses som sjukt

Nåt som tror på att ge sig

och förlora allt man har

För att hjärtats väg är smal

och för att hålla längtan kvar

Nåt som går igenom tiden

som ett hopp för den som vill

Och viskar om ett namn

på en bakgård i april

Det där är blott en fas, och du ska se att den går över

Se på dig själv: du är allt du behöver

Kom vi tar en kaffe, vi tar en öl, ett parti biljard

vad som helst som gör dig glad

Men det gick aldrig över för mig

Det gick aldrig över för mig.