För en sekund var alla tysta.
Vi trodde det var bollen,
fågeln och dess skugga,
över gröna planen.
Läktaren höll andan,
sen gav fågeln till ett skri,
och bollen föll till marken
men vi steg inuti.

Det finns bevarat på ett foto,
du är inte mer än sju år,
och tranorna på åkern
har frusit i ett vingslag.
Den stora handen håller
den lilla handen hårt,
som om du ville springa
och följa med dem bort.

Jag är aldrig just så kär
som när fåglarna dansar i april.
Vi kan ana vår hemlighet,
men fågeln vet att den hör himlen till.

Nu har jag sett dig i flera dagar
så vacker som du är,
sovandens mot rutan,
din varma luft ur öppna munnen.
Avtagsvägar, timmer,
kom tystnad med ditt öra,
jag kan läsa dina drömmar nu,
en granskog lär mig höra.

Men annars löser vi vår vecka
som andra löser korsord:
går lodrätt ut i dagen,
faller vågrätt ner i sömnen.
Du blir ett namn i almanacken.
Jag blir den vän du aldrig har.
Och när vi öppnar våra ögon
så finns inget av oss kvar. 
Och vem tror väl på mordet
när det inte finns något lik?
All kärlek måste uppstå,
den skulle aldrig räcka hit.

Jag är aldrig just så kär
som när fåglarna dansar i april.
Vi kan ana vår hemlighet,
men fågeln vet att den hör himlen till.

När dagarna löser upp sig
som en brustablett i vatten
och minnet går som glimtar
från billyktor om natten,
då ska fåglarna landa
på en åker där vi bor.
Och vi ska vara sju år
och rymmas i ett vingspann,
och det ska vara slutet
för oss och våra namn,
och det ska vara början på något nytt.
Ja, det ska vara början på något.