Idag så förstod jag hur Karin Boye tänkte sig,

när hon talade om dig och mig,

idag förstod jag.

Jag hade längtat i veckor,

klätt upp mig, men dagen då du kom

så var känslan "Hej!" men också lite "nej...".

Jag tror du märkte det,

du brukar märka det.

Den mätta dagen är aldrig störst,

den bästa dagen är dagen av törst.

Jag åt mig mätt, jag drack mig full

på allting som är du.

Vi borde sticka till New York,

ta värvning på en ånglastbåt

och korsa alla haven

mot en lång och oupptäckt strand.

Vi spelade Yatzy i timmar,

sådär som man gör när man är kär,

och vi sprayade våra namn på betongen

som man gör när man är kär,

för att finnas lite mera

i alla fall just där.

Jag var som Andrée på polarfärd

i en alltför ombonad ballong,

och sov gott när vinden lade om,

och vaknade upp och fann

att geografin hade ändrat form.

Den mätta dagen är aldrig störst,

den bästa dagen är dagen av törst.

Jag åt mig mätt, jag drack mig full

på allting som är du.

Vi borde sticka till Paris,

flanera fritt på fransmäns vis

och vandra varje gata

i ett annorlunda land.

Jag har inte rest så vitt

men sett mig runt omkring,

städer, stränder, andra länder

som alla lämnade någonting.

Jag har sett gator försvinna

och första solen brinna från ett tak,

och jag gick ner mellan husen

och log åt alla rus

som höll mig kvar för ett tag.

Men min älsklingskust är,

väntans kust är,

längtans kust är du.

Jag fattade det just nu.

Jag hörde talas om ett hemligt sällskap

och jag antog dom höll till under jord.

Det sas att dom levde bak och fram

och var som barn när vi andra dog

Så jag pratade med vännen i viken

Och hon såg på mig som om jag var störd, hon sa:

Döden är väl ändå bland det enklaste som finns,

en sopsäck över huvudet när du vänder ryggen till,

sen finns du inte, ser du aldrig stjärnorna nåt mer.

Jag hörde talas om ett hemligt sällskap

som såg sådant som vi andra inte såg

Det sas att dom kände vägen till ett land

som var helt annat, som genom sagans garderob

Så jag hörde med vår tids profeter -

originalen på stans hamburgerbar

Jag bjöd först på skrov, sen på dricka

och fick frågor men inte nåt svar, dom sa:

Längtan som din är nog det farligaste som finns

den äter en, den sväljer en som glöden på en Prince

Är landet som du söker värt ett sådant pris?

Det där är blott en fas, och du ska se att den går över

Se på dig själv: du är allt du behöver

Kom vi tar en kaffe, vi tar en öl, ett parti biljard

vad som helst som gör dig glad

Jag hörde någon viska i mitt öra,

men vem som viskade det visste jag ej

Och jag höll andan för att höra

men allt blev brus när jag ansträngde mig

Det kan ha varit mannen med hatten

i hörnets tidningsaffär

Men lika gärna fågeln på mitt räcke

Som slog ut och flög och lämnade mig här, den sa:

Sök dig till en plats där du kan höra till -

det är närmre än du anar, det ligger här intill

Nåt som inte håller släckt, nåt som inte brunnit ut

Och vännen i viken låg vaken

som hon gjort i ett par veckors tid, hon sa:

Du sa att du ville förlora dig själv,

men nu istället förlorar du mig

Är sällskapet du söker värt ett sådant pris?

Det där är blott en fas...

Jag hade tappat plånbok, pass och nycklar

tappat eller skänkt, skit samma vilket som

och jag sov i ett kärllarrum för cyklar

Det fanns ändå ingenting att vända om till

Jag blev osynlig för mina vänner

men jag såg sånt som andra inte såg

Jag såg våren när den kom på en bakgård i april,

Jag såg dörrar, trappor, gränder som stan vänt ryggen till

Jag såg ljus tändas i natten för vännen på väg hem

Och jag följde dessa lampor dessa nätter

Som malen när den söker sig till ljus

Och vägen nötte mina fötter

Tills jag fann mig vid ett dussintegelhus

När jag knackade så öppnande en kvinna

som var yngre eller äldre än mig

Hon var främmande och alldeles vanlig

ändå frågade jag helt stört:

Har du letat efter mig?

Hon sa: Jag hör till ett sällskap

om det var därför du kom

och vägen den bär jag som fågeln bär sin sång

En gång var jag du och var välkommen hit

Kom in om du vill

Nåt som inte håller släckt

Nåt som inte dömer ut

Nåt som först smakar av frukten

innan trädet ses som sjukt

Nåt som tror på att ge sig

och förlora allt man har

För att hjärtats väg är smal

och för att hålla längtan kvar

Nåt som går igenom tiden

som ett hopp för den som vill

Och viskar om ett namn

på en bakgård i april

Det där är blott en fas, och du ska se att den går över

Se på dig själv: du är allt du behöver

Kom vi tar en kaffe, vi tar en öl, ett parti biljard

vad som helst som gör dig glad

Men det gick aldrig över för mig

Det gick aldrig över för mig.

För den som längtar finns hemliga kartor

som OH-blad lagda över välkända gator

som anger riktningen och var man bör stå

för att se sista ljuset glöda och kvällen tonas blå

För den som längtar går vägarna vida

dom leder ur ledan och ut i det fria

För den som längtar så väntar tårar

sorger och vanmakt och ett liv ibland dårar

som alla har längtat tills solen gått upp

och känt valv på valv spränga fram inuti ens kropp

För den som längtar går vägarna vida

dom leder ur ledan och ut i det fria

Till tanten där på torget som vill spå i min hand

jag ska säga vad du ser när du ser i min hand:

Det långa sträcket där är älven som flyter där jag bor

och flöden rinner till och älven blir stor

och den leder till ett delta som leder till havs -

det är vägen till havet som står skriven i min hand

För den som längtar är stjärnhimlen nära

samma älskade fräknar som på näsan hos den kära

Och på den som längtar så väntar en famn

nån som säger jag har längtat dig och känner ditt namn

För den som längtar går vägarna vida

dom leder ur ledan och ut i det vilda

(Till Gunhild. En gång min farmor, alltid min farmor)

Du är vaken innan gryningen,
försöker somna om igen,

För dagen är redan nog lång som den är

Morgonradions lugna röster,
solen som går upp i öster,

Den tänder eld på tusen fotografin

Och finporslin i fina rader,
bonader med blommor blader,

En klocka visar hållet tiden går (tick tack)

Det hjälper inte mer att blunda,
tidningsbudet går sin runda

Bokstäverna krymper år från år

Och du ser på dina händer
och undrar vad dom gjort,

Kaffet rinner långsamt
men allting gick så fort

Enda dottern ringer ej,
om sönerna besöker?

Nej, men dom ler i fina kläder
bakom glas och ram

Och du vet att hon ska skilja sig,
du vet, och när hon väl ringer dig säger hon:
Mamma, nu finns inget mera kvar
som är värt nåt att ha

Och vem var du att visa vägen?
För dig var kärlek blott en sägen

En lyx som bara människorna
i böckerna har råd med

Och mannen som gick före dig,
han lärde aldrig känna dig

Men kroppen minns
som den saknar en avhuggen arm

Och du ser på dina händer
och undrar vad dom gjort,

Kaffet rinner långsamt
men allting gick så fort

När blev gamla människor ett eget folk?

Med egna språk och egna länder,

Så tunga och så främmande
från alla som jag känner

Som om dom bar alla år i sina händer

Bär dom alla år i sina händer?

Rösterna tystnar och luren läggs på,
du är ensam med guden du tror på,

och plockar upp en avglömd korsstygnsbrodyr

Ett sista stygn och solen sjunker i väster,
du släcker radions babblarröster

Sängen lägger om dig som ett sår

I en lägenhet rätt nära din
så bryter sig gryningen in

Och allt är stilla, så stilla,
i det nyfikna ljuset

Den letar efter något
som den inte kan finna

Och just när den ska till att försvinna,
så faller den på bonaden på bordet

Och orden börjar brinna
som en gammal människa sytt

Och de slår upp fönstren på vid gavel:

"Se, jag gör allting nytt"

För en sekund var alla tysta.
Vi trodde det var bollen,
fågeln och dess skugga,
över gröna planen.
Läktaren höll andan,
sen gav fågeln till ett skri,
och bollen föll till marken
men vi steg inuti.

Det finns bevarat på ett foto,
du är inte mer än sju år,
och tranorna på åkern
har frusit i ett vingslag.
Den stora handen håller
den lilla handen hårt,
som om du ville springa
och följa med dem bort.

Jag är aldrig just så kär
som när fåglarna dansar i april.
Vi kan ana vår hemlighet,
men fågeln vet att den hör himlen till.

Nu har jag sett dig i flera dagar
så vacker som du är,
sovandens mot rutan,
din varma luft ur öppna munnen.
Avtagsvägar, timmer,
kom tystnad med ditt öra,
jag kan läsa dina drömmar nu,
en granskog lär mig höra.

Men annars löser vi vår vecka
som andra löser korsord:
går lodrätt ut i dagen,
faller vågrätt ner i sömnen.
Du blir ett namn i almanacken.
Jag blir den vän du aldrig har.
Och när vi öppnar våra ögon
så finns inget av oss kvar. 
Och vem tror väl på mordet
när det inte finns något lik?
All kärlek måste uppstå,
den skulle aldrig räcka hit.

Jag är aldrig just så kär
som när fåglarna dansar i april.
Vi kan ana vår hemlighet,
men fågeln vet att den hör himlen till.

När dagarna löser upp sig
som en brustablett i vatten
och minnet går som glimtar
från billyktor om natten,
då ska fåglarna landa
på en åker där vi bor.
Och vi ska vara sju år
och rymmas i ett vingspann,
och det ska vara slutet
för oss och våra namn,
och det ska vara början på något nytt.
Ja, det ska vara början på något.

Vad berget vill är att
stå stilla i en vind

Och känna väderstrecken,
hur de blåser mot dess kind

Vad berget vill är att
ge skugga åt en by

Och varje morgon
resa sig på nytt

Vad havet vill är att
slå emot en strand

Och göra det igen
som om tiden inte fanns

Vad havet vill är att
bära sina djup

Och veta var det
börjar och tar slut

Vad skogen vill är att
växa där den står

Och sträcka sina armar
mot solen där det går

Vad skogen vill är att
treva efter vatten

Och skydda dom som
sover där i natten

Och vad jag vill är att
veta min plats,

en plats här mitt i tiden
där jag kan stå fast

Och längta till det land
högre upp och längre in

Någonstans där jag
kan vara helt och hållet din.